Varje dag när himlen har blivit nog mörk tittar jag på stjärnorna. Oftast cyklar jag samtidigt, det kanske är riskabelt. Jag tittar mer upp än ner. Himlen är ibland helt svart, ibland marinblå och ibland blå mot turkos. Då ser jag inte lika många, men de jag ser är mina favoriter. De starkast lysande. Jag tittar upp och tänker att vi lever på en planet som snurrar runt i rymden och att det är jättekonstigt och att det är okej ändå. Mörkret finns där, men också ljuset, också stjärnorna. Också vi, allt samtidigt.