Det är mörkt nu, det blir mörkt tidigt. Klockan 14.44 gick solen ned idag. Fönstret till dagen krymper varje dag. Jag lever av artificiellt ljus. Inomhus under vardagar finns lysrören. Stora gula rum, svarta tavlor, projektorer, vita dukar. Över ljusgården som är mitt tak ligger mörkret kompakt. Det vilar sin tyngd över glaset, över min kropp. Vissa dagar spänner jag alla muskler, har ont överallt, är trött överallt. Det är kallt. Utomhus tänder jag cykelns lampor. Drar ullkappan närmare, lindar halsduken ett extra varv. Jag rör mig bredvid mig själv, rusar fram. Mörkret fortsätter vila sin tyngd över mig.

huvudet låg tungt på kudden
den var så där mjukt
lite smutsigt glatt
sval tätvävd bomull
en mild doft av hud
ändå kunde jag inte somna

i helgen var det fest
jag hade glittrig klänning
suddigt svart runt ögonen
jag pratade och drack öl
gick hem i regnet
rostade bröd
värmde en vetekudde

i smärtan får jag
lisa
den spänner
jag slappnar av
den bryr sig inte
om mig

Det är förvinter nu. Vissa dagar är det krispigt under fötterna, frosten kittlar skosulorna, det frasar i gräset. Ibland är regnet kallt och landar på min hud i tunga droppar. Andra dagar letar sig en dimma in, dränker världen i len varm choklad.

Idag var klar luft, rosa skymningsljus och nakna träd.

ett ljud blir en tidsmaskin
glassbilen låter
jag är på samma plats
det är en ny tid
samma ljud som då
en ny mening
det var förväntan

nu hör jag madrassen
väsa
hon sitter helt stilla
blinkar
tyst

Varje dag när himlen har blivit nog mörk tittar jag på stjärnorna. Oftast cyklar jag samtidigt, det kanske är riskabelt. Jag tittar mer upp än ner. Himlen är ibland helt svart, ibland marinblå och ibland blå mot turkos. Då ser jag inte lika många, men de jag ser är mina favoriter. De starkast lysande. Jag tittar upp och tänker att vi lever på en planet som snurrar runt i rymden och att det är jättekonstigt och att det är okej ändå. Mörkret finns där, men också ljuset, också stjärnorna. Också vi, allt samtidigt.